Jag har nu klarat av 72 timmar utan någon som helst näring. Det konstiga är att jag känner mig inte längre hungrig. Jag slutade känna mig på riktigt hungrig redan innan 48 timmar faktiskt. Jag saknar bara att äta, mer sugen liksom. 

Jag var hos skolsköterskan imorse. En superduper fin kompis höll mig sällskap. Vi hade egentligen sovmorgon men hon kom redan halv 9 ändå bara för att hålla mig sällskap tills jag skulle till skolsköterskan. She's the best! Skolsköterskan var inte nöjd. Jag vägde 54.2 kg. Hade alltså gått ner 3 kilo sedan jag var där sist för en månad sedan. Hon sa att hon ville träffa mig igen, om 2 veckor denna gången. Har jag gått ner mer då kommer hon att kontakta mina föräldrar. PANIK!........ 

Nu är klockan.. hmm... 20.00 Jag har alltså bara 90 timmar kvar tills jag får äta. Jag har klarat ungefär 46% utav den planerade tiden utan näring. Jag har ju nästan kommit halvvägs alltså! Shoho! 

Kan kanske berätta lite mer om igår. Fast nä, jag orkar inte ens recall:a vad som hände. I alla fall så tror jag det löste sig? Nä, det gjorde det inte heller faktiskt.... Men vi la det bakom oss liksom. 

Snackade 75 minuter med en klasskompis på telefon också. Vi har inte ens nära kontakt haha men vi hade tydligen mycket att prata om. Det var riktigt roligt.

Sedan så träffade jag ett par kompisar till en killkompis till mig. De kom från en annan skola, två killar till och en tjej. Tjejen sa inte mycket.... inget alls typ. Men killarna va pratglada och en utav dem var skittrevlig verkligen.

Idag då? Jaa, förutom skolsköterskan så hade vi matteprov. Hmpf, det gick ju sådär (läs: kasst). Tror jag får G som tur är. Sedan så satt jag och några klasskompisar i studion och spelade och övade in lite stämmor som vi tänkte sjunga imorn på ekvaemet (konerten/ föreställningen/ kalla det vad du vill). Det lät skitsnyggt! Är så jäkla stolt över min kompis, Isabelle. Hon är helt sjukt begåvad. Det är synd att hon helt tappat förtroende och tillit till mig. Hon tror mig inte när jag säger sånt. Hon tror inte på nått jag säger längre. Jag önskar hon kände för mig vad jag känner för henne, jag tycker Verkligen om henne. Hon är begåvad, intelligent, livserfaren, ärlig, rolig, har ett hjärta av platina och är en sådan förebild. Gud, jag älskar henne nog. Hon är en utav de närmaste kompisarna jag har. Kanske den närmaste till och med. Hon förstår det nog inte, och jag kan inte klandra henne för jag visar det på ett jävligt konstigt sätt. Inte alls typ. Men det är svårt, för vi är så olika. Vi funkar helt olika. Och hon stöter bort mig. Hon anar inte hur mycket. Om hon tycker om mig också, så är hon nog lika kass själv på att visa det. Och det gör så himla ont för jag gillar henne så mycket men jag känner mig inte ens i närheten av att vara lika omtyckt tillbaka. Det känns som om jag verkligen inte tillför henne någonting utan bara gör henne illa. Hur och vad jag än gör. Jag känner mig inte värd henne, hon är för bra för mig!